Den gamla svenskön Runö ligger långt från land mitt i Rigabukten, ungefär 80 km från Ösel och 100 km från Riga. Ön är nästan 6 km lång och 3,5 km bred, med den högsta punkten belägen 21,5 meter över havet. Ön påminner om Gotska Sandön, med djupa skogar, enorma uråldriga ekar och långsträckta sandstränder med sjungande sand. Ön hade fram till 1944 en helt svenskspråkig befolkning, och här levde uråldriga seder och bruk kvar i den isolerade miljön. Befolkningen talade en mycket ålderdomlig svensk dialekt, Runsk, som var svår att förstå för andra svenskar i Estland, och klädde sig i folkdräkt även till vardags. Den svenska befolkningen på ön nämns för första i skrifliga källor år 1341 av biskopen Johannes av Kurland, men är sannolikt av betydligt äldre datum än så då svenskar bott i området åtminstone sedan tidig bronsålder. Från sekelskiftet och framåt var Runö ett populärt och exotiskt resmål för societetsherrskap från Riga och Pärnu, och besöktes också av folklivsforskare från Sverige. 1944 lämnade de flesta svenskarna Runö med skeppet M/S Juhan för att fly till Sverige. Endast 6 Runöbor stannade kvar. Ön fick nya invånare i flera vågor under de närmaste åren, och större delen av den unika kulturmiljön förstördes på några få årtionden. Idag bor cirka 60 personer på ön. Många Runösvenskar har återfått sin mark på ön och vistas på ön under sommaren. Runö är ännu idag en mycket vacker plats, där man tydligt kan känna historiens vingslag.