Ormsö är en ö av Fårös storlek som ligger mellan Nuckö på det estniska fastlandet och Dagö. Ormsö var den befolkningsmässigt största orten i svenskestland, och här bodde före andra världskriget 2500 infödda svenskar och något hundratal ester. Enligt lokal tradition fick ön sitt namn efter vikingahövdingen Orm. I dessa trakter har svenskar bott så länge man känner till. De första skrivna källorna om svenskarna på Ormsö härstammar från 1200-talet, men utgrävningar visar på betydligt äldre svenska bosättningar i Estland än så. Ormsö är en vacker ö, med uddar och och vikar i den långgrunda strandlinjen, många småöar utanför kusten, små pittoreska byar och blandad natur, med allt från öppna strandängar till djupa susande skogar. Befolkningen på Ormsö livnärde sig framförallt på jordbruk och fiske, och här levde gamla traditioner kvar ända fram till vår tid, bland annat i form av vackra folkdräkter och intressant folkmusik framförd på bland annat talharpa, ett unikt musikinstrument med uråldriga rötter. Förbindelsen med fastlandet skedde med daglig postbåt från Hapsal till Hosby och från 1924 med motorbåt varje dag mellan Sviby på Ormsö och Rus på fastlandet. Den urgamla folkliga kulturen på Ormsö var nära att helt förintas av den katastrof den sovjetiska ockupationen innebar för Estland. De allra flesta svenskarna på Ormsö flydde 1943 över havet till Sverige och Finland undan den ryska armen, och bara något hundratal blev kvar. Ytterligare några svenskar som tvångsmobiliserats under kriget återvände hem under åren som följde efter vistelser i fångläger i Sibirien. De övergivna svenska gårdarna fick en ny befolkning av ester och ryssar. Ön hamnade liksom det övriga Baltikum och Östeuropa under Stalins skräckvälde. Kusterna och öarna förklarades vara sk. spärrzoner och övervakades särskilt strängt. Jordbruket och fisket kollektiviserades och kolchossystemet inrättades. Svenskar sågs som en opålitlig grupp med farliga farliga förbindelser till de demokratiska länderna i Väst. De flesta husen brändes ned eller revs och sågades upp till ved och djuren dödades för köttets skull. Åkrarna växte igen, stränderna blev förbjudet område och den ryska gränsbevakningen byggde en stor bas på Ormsö. Längs efter hela kusten byggdes vakttorn, på nätterna svepte starka strålkastare över havet och stränderna patrullerades ständigt av beväpnad militär. Besök till ön var strängt kontrollerade. Sedan Estland åter blev självständigt 1991 har många Ormsösvenskar återfått delar av sin mark och svenskar bor idag, åtminstone under delar av året, på ungefär en tiondel av öns tidigare 465 gårdar. Idag finns ca 300 personer fast bosatta på ön, varav ett mindre antal har svenskt påbrå. Här finns även några Ormsösvenskar som återvänt permanent. Även en del av esterna på ön talar eller förstår svenska. Ön har förändrats mycket sedan fyrtiotalet, och det tidigare öppna landskapet är nu på många håll igenväxt med tät lövskog vilket blivit ett paradis för många djur, bland annat vildsvin och fåglar av många slag. Till Ormsö tar man sig med färja från Rus (på estniska Rohükula) på fastlandet utanför Hapsal. På Ormsö finns fina övernattningsmöjligheter både på pensionat och för dig som tältar/cyklar, och många vackra och intressanta miljöer att utforska på denna gamla svenskö så långt från Sverige. Under sommarhalvåret finns dessutom många Ormsösvenskar och deras ättlingar på ön, som kan berätta om livet på ön.