Hemlandet Du hemmets jord, der jag som liten lekte, Din blotta åsyn gör min känsla varm. j Här var det, modershänder ömt mig smekte, Här blef jag lyftad på min faders arm. Här är den fläcken, der jag först såg ljuset Och der jag nötte mina barnaskor. Än står det qvar, det gamla kära huset, Med många minnen ifrån far och mor. Och här bo ännu många barndomsvänner, Som kunna minnas väl den tid, som flytt. När dem jag råkar, i mitt bröst jag känner, Som om det gamla blefve åter nytt. Här har jag grafvar för mitt minne kära På kyrkogården, der jag ofta stått, Der kan jag komma liksom mera nära De trogna vännerna, som hädan gått. Här fick jag se en bok för första gången; Jag gått i skola här och samlat rön. Här öfvade jag in den första sången Och här jag lärde mig min första bön. Så mycket godt och skönt jag här mig lärde På skolans bänk och vid föräldrars bord; Och derför sätter jag det högsta värde På denna lilla fläck utaf vår jord. Och stode jag en gång vid verldens ände Uti ett land, som syntes skönt och rikt, Men ibland söderns barn, som ej jag kände, Och hvilkas språk ej är mitt eget likt, Och om jag såge då vår flagga hissas I någon hamn, der blott jag vore gäst, Jag skulle mer än någonsin förvissas, Att borta är det bra, men hemma bäst. Om der bland främlingslandets berg och dalar Jag kunde fånga några spridda ljud Af detta språk, som hvarje landsman talar, Det skulle klinga som ett hemlandsbud. Vid denna helsning ifrån höga Norden Min tunga skulle lossa sina band Och ropa ut de kanske glömda orden: Jag har ett hem, jag har ett fosterland. C. D. af Wirsén